Dagens Nyheter – 21 december 1865, sida 2

Engelsmännens blodiga f framfart på Jamaica. För kort tid sedan såg man i alla tidningar telegrammer om ett förfärligt negeruppror på maica. Det omnämndes att de svarta farit m på ett fö igt vis mot de hvita imnefr örskri byggarne, och hvar menniska beklagade i sitt hjerta de arma curopeerna, som voro utsatta för negrernas fasansfulla grymheter. Men nu är det icke längre så, ty sanningen har kommit i ljusct, och det visar sig att det är just de hvita, som gjort sig skyldiga till så barbaI gräsligheter, att de utgöra en skamfiäck för vår tids historia och fästa evig förbannelse vid upphofsmännens namn. Ankomna underrättelser från Jamaica meddela att något gräsligare dåd väl aldrig blifvit begånget. Som orsak till massakern uppgifves att nä over satt : tion af engelska myndigheter Detta gal engelske guvernören på Jamaica, Eyre, anledning till den kedja af erymheter, som sedan utöfvades mot hela den svarta befolkningen, hvilken icke allenast behandlades som rebeller utan som farliga djur, dem man skjuter ner blott man ser dem. Då guvernörens på Jamaica rapport och andra officiella berättelser aukommo till England väckte de mycken bestörtning, och man fördömde allmänt guvernören Eyre för hans handlingssätt. Pressen tog saken om hand och man fordrade af regeringen att den skulle undersöka förhållandet och hålla en sträng räfst med ala dem som gjort sig skyldiga till orättvisa och onödig grvmlict mot negrerua. Pill en början gjorde regeringen min af att låta allt gå och gälla för en med lagliga medel kufvad rebellion, men allmänna opinionens påtryck var för häftigt och ropet på Jamaica-guvernörens straff för högljudt, för att regeringen skulle kunna undgå att anbefalla den undersökning, som nu beslutad. Vi vilja här anföra några detaljer från det såkallade upproret, under hvilket icke en enda engelsk soldat eller sjöman förlorat sitt Nf. Fäfängt söker man efter nägot tillfälle då de svarta gjort något väpnadt motstånd mot trupperna, som foro fram med exempellös hjertlöshet. En kapten Ford talar 1 sina order på följande sätt om hvad hans trupper uträttat: De skjöto omkring 160 menniskor på sin marsch från Port Antonio till Manchioneal, hängde vi Manchioneal, och på vägen derifrån os tre. Soldaterna voro ylada och belåtna med sina åligganden. De svarta förfärades vid soldaternas blotta åsyn, men om de sprungo sin väg så skjötos de för att de fydde Af detta synes i hvilken anda myndigheterna utfört sitt blodiga verk. : Ena af de mest upprörande omständigheter är en afrättning, som egt rum efter den mest godtyckliga ransakning och dom. En af öns mest aktade plantageegare, hr Gordon, dömdes till döden af en krigsrätt, bestående af tre subalternofficerare, utan att man har kunnat utforska hvad som låg honom till last. En Jamnaica-tidning, som varmt ger sitt bifall vill hvad som förefallit, offentliggör ett dokument, hvilket tidningen beskrifver som en väscudtlig orsak till att Gordon blef afrättad. — Detta dokument har man kallat en upprorsproklamation, men i verkligheten är det blott en uppmaning till befolkningen i S:t Ann att bevista ett offentligt möte i domsalen vid Morant-Bay, der folkets ställning skulle tagas i betraktande. Från början af dokumentet till dess slut finnes icke en enda mening som tyder på onda och rebelliska afsigter. De svåraste uttryck man träffar på i denna skrifvelse är en uppmaning till det d s nå upp emot en :xeku