Dagens Nyheter – 21 december 1865, sida 1

lumpna hundra pund om året, fortfor Amy och härmade fru Maitlands röst och miner så ypperligt, att Arabella icke kunde låta bli att le, kan din far ge er så pass mycket, att ni kunna föra ett sorgfritt lif. — Harry har ännu ieke friat till mig, skall du veta, Amy; jag kan inte anklaga honom för trolöshet, om han reser sin väg och öfverger mig. Men jag har, ullvarsamt sagdt, en aning, att det blir ingentiug af alltsammans. Fru Maitland, som i början var så angelägen om att fästa sin brors uppmärksamhet på mig, tyckes nu ha ändrat planer — hvarföre, kan jag ej gissa — men jag skulle vilja slå vad om, att hon nu gör allt för att skada mig. Arabella fick snart veta, hvarföre fru Maitland ändrat planer. Hennes far, herr Stuart, hade omkring åtta dagar varit borta på ett besök hos en vän, hvilken bodde å en närliggande ö, och som han snart väntades tillbaka hem, hade man icke brytt sig om att skicka till honom, de bref, som under hans frånvaro ankommit från England, och icke heller hade hans syster eller dotter tagit sig den friheten att öppna dem. Han kom emellertid hem på aftonen samma dag, då fru Maitland aflade sin visit, och innebållet af hans bref träffade såsom ett åskslag både honom och hans familj. Ilerr Stuart hade alltid offrat mycket på sina barn och varit hjelpsam mot sina vänner, men han hade derjemte varit försigtig i affärsväg. För flera år sedan, på den tid, då sockret stod högt i pris och egendomarne i Vestindien gåfvo riklig afkastning, hade han haft för regel att årligen sända till England de penningar, som icke åtgingo till lefnadskostnaden, för att på sådant