itt läg en god grund till blifvaude förmör genhet åt sina barn. Han visste, huru vexlan de egendomsvärdena äro i Vestindien, och ville betrygga sma barns framtid i ekonomiskt afscende. Hans kommissionärer i London voro, så vidt man hade anledning förmoda, särdeles aktningsvärda personer och ansågos för ovanligt rika. De hade varit köpmän i Vestindien förut och deras firma Faithful Virtue Comp. plägade skryta med att vara så säker som Englands bauk Herr Stuart hade derföre alltid med fullt förtroende lemnat sina pengar i deras händer, men uttryckligen ålagt dem att mot goda papper utlåna desamma. I stället för att göra detta, behöllo de största delen af herr Stuarts medel för egna behofver. Men som de sålde haus socker fördelaktigt och alltid tycktes vara måna om hans bästa, hyste han icke minsta misstanke om att icke allt var, som det skulle vara, Den årliga räntan blef ordentligt lagd till kapitalet, alldeles såsom han sjelf önskade, och ingenting kunde vara nöjaktigare än de räkenskaper som skickades till honom. Herr Stuart var icke den ende, som hade penningar hos denna firma, och då de hade kontanter i öfverflöd, började de spekulera. Ofverspekulation ruinerade dem, såsom den gjort med många andra; de måste göra cession. Men äfven den tolf-procents-utdelning, som deras öfriga ereditorer erhöllo, blef den vestindiska handelsvännen utan. Ilan hade intet ombud på platsen, som bevakade hans fordringar, och hans pengar som voro lemnade i cessionanternas vård, fingo passera för deras egna. Detta brott mot både lagens och hederns bud var ej så taddelvärdt, då den som förlorade