Dagens Nyheter – 20 december 1865, sida 2

re oe a Es RA mete ee re ee hemmastadd hvarken 1 de förra eller sednare; men lunden försvarar jag mot en så nedrig beskyllning. Kärlek bor säkert hos dessa små oskyldiga foglar, som hoppa på trädens grenar och slå sina vackra, okoustlade drillar... — O! suckade Harry Vaughan och afbröt henne, huru gerna vore jag icke en kolibri och kunde fritt välja min maka — fritt bygga mitt bo bland cederträdens täta löfverk, och till lifsuppehälle endast dricka nektar ur de täcka blommorna omkring mig. Lyckliga kolibri! De ha ingen hushyra, inga utskylder, inga skräddare-, skomakare-, slagtareeller bagare-räkningar att betala. Vi stackars militärer kunna aldrig... Hvad de aldrig kunna göra, fick icke Arabella veta; ty i detta ögonblick kom fru Maitland fram till det värda paret, och med en sträng blick bad hon sin bror hjelpa till att flytta pianot närmare till de uppslagna flygel dörrarne, emedan, såsom hon i tvär ton tillkännagaf, dansen nu skulle börjas och hon sjelf ämnade spela den första qvadrillen. Iarry skulle Just bjuda Arabella sin arm, för att leda henne ut i danssalen, då hans syster sade: — Ilarry, du får lof att dansa med fru de la Motte. Du vet att hon är den förnämsta bland våra gäster, och då Frank icke dansar, måste du uppfylla de pligter, som åligga honom. Harry såg på Arabella, men gick bort till fru de la Motte, och han tycktes finna den lilla lifliga fransyskan, som kommit på besök från Guadeloupe, der hennes man egde ett stort gods, särdeles behaglig, ty han dansade icke mindre än tre danser med henne och underhöll henne hela aftonen med konversation. När