obehörig person, och det var honom omöjligt föra samtalet på det ämne, som, för att säga sanningen, utgjorde föremålet för bådas tankar. gått upp och spred ett mildt sken. — Det är en herrlig afton, kära Arabella, sade Harry, låt mig få köra för er i afton; vi att bli förkyld, åka på er plats i vagnen, medan John rider hans häst. Vill ni? Jag har så mycket att säga er. : — Med största nöje, Harry; jag kan inte tåla täckvagnar och vill gerna åka i fietonen, då det är så här vackert väder, — Jag skall genast ställa om saken, ropade Vaughan och skyndade bort till major OHara, för att framställa sitt förslag, hvilket denne med glädje gick in på. Den käcke majoren var helt förtjust öfver att få intaga Arabellas plats. Han uppsökte derefter John, som han fann ifrigt sysselsatt med att tömma en butelj champagne, och meddelade honom den träffade öfverenskommelsen. Men John var icke så medgörlig som den gamle majoren. Han svor på att han ieke ville rida majorens häst — Arabella kunde göra det, om hon behagade — han ville åka hem, såsom han kommit, i fvetonen. — Men er syster kan icke rida utan riddrägt, inser ni väl, sade Harry; och jag är säker på att ni inte är rädd för aftonkylan såsom den gamle majoren. En underhandling börjades nu mellan dessa två, hvarunder major OHara tog plats i den Stuartska familjevagnen, och Arabella, som med Tiden att resa hem var inne. Månan hade ta fietonen, så kan OHara, som är rädd för