Dagens Nyheter – 20 december 1865, sida 1

— Nej, nej! ropade Harry; jag vågar ej anförtro hennes hals ät er förmåga att styra hästar. Er far skulle aldrig förlåta mig, och ni skulle aldrig sjelf förläta mig, om någon olycka träffade er stackars syster. Ingen annan skall köra för henne än jag. Ni har druckit mera champagne än jag i afton. — Mass Jan! sade en neger som stod bredvid dem, kaptenen säger sanut; ni har för mycket i hufvudet, Sar, Denna obehöriga ehuru välmenta inblandning gjorde blott John ännu mera förbittrad. Han fick tag i piskan och började slå hästarne af alla krafter. De sparkade, stegrade sig och sköto fretonen bakut. Negern och ett par herrar, som skyndat till stället, fattade dem i tyglarne, medan Harry Vaugban lyftade Arabella ur åkdonet och bragte henne i säkerhet. Den svarte, som höll major OHaras häst, var en gammal tjenare i herr Stuarts hus och hade känt John, sedan denne var mycket liten. Han blef högeligen uppretad öfver hans uppförande mot Årabella, som var allas gunstling, och i sin harm utbröt han: — Hå hå, mass Jan, nu är ni elak och envis! Hvarför kan inte ni rida hästen och låta miss Arabella åka med sin käresta. Arabella erfor en känsla, såsom höll hon på att sjunka ned i jorden, och förklarade straxt att hon ville åka med sin tant. Den stora vagnen rullade just nu bort, men en neger sprang efter den och sade till att den skulle stanna. Harry följde Arabella till vagnen, och medan fotsteget fälldes ned, hviskade han: — Detta var ett förfärligt streck i mina räkningar, Arabella. IHvilka förhoppningar hade