Dagens Nyheter – 19 december 1865, sida 2

Richard Wagner och konun. gen af Bå Uppfinnaren af fram tidsmusiken, kompositören af Rienzi, Taunhäuser m. fl. operor är icke blott en märkvärdig musikus, utan äfven en högst märklig politikus. Han har. såsom sådan stått i det iutimaste förhållande till den unge poctiske konungen af Bäjern och haft honom i sina händer. Förhållaadet har nyss upphört genom Waguers förvisning ur jen. Den högst kuriösa historien härom följer: Befallningen till Wagner att lemna Minchen inträffade just då han trodde sig på höjden af sin makt och, med uraktlåtande af den ringa för ghet han dittills iakttagit, började göra sitt inflytande gällande i statsangelägenheter. Sedan hans förslag att genom engelska trädiden leda en ny gata med bro öfver Isaärfloden, och vid ändan deraf uppresa en nationalteater, mött motstånd inom kabinettet i anseende till de enorma kostnaderna, förekom en synbarligen af Wagner sjelf skrifven tidningsartikel, hvari misstankar !ramställdes mot flera allmänt väderade medlemmar af kabinettet att vilja störa det geda förhållandet mellan Wagner och konungen å ena sidan och bäjerska folket ä den and Samtidigt hade Wagner i Hohenschwangau förelagt konungen planer om den stående armens upplösning, upprättande af en folkarme och, genom deraf härflytande besparingar, civillistans förökning med nägra millioner. Wagner tyckes ha ansett att konungens civillista var otillräcklig för deunes cler snarare hans egna anspr Dessutom skall han der ha bevisat att Bäjerns konstitutionella författning dugde till intet, och föreslagit en på demokratisk grund hvilanude absolutistisk regerlngsform såsom den enda för utförande af hans stora planer dugliga. Detta förslag skickade konungen på god tro till statsministeren, som genast insäg faran af Wagners inflytande och vidtog nödiga förberedelser att omintetgöra detsamma. Man kom nu öfverens om att skilja Wagner och hans kungliga vän, och då denne återvände med extratåg från Holzkirehen till Miänchen, var det först enkedrottningen, som började anfallet. — Tidigt följaude mor kom prins Karl, som i sin egenskap af bi fältmarskalk gjorde konungen uppmärksam på faran al denna förbindelse. Han skall till och med erinrat konungen, att redan en gäng ett regentombyte ansetts nödigt under liknande omständigheter; denna gång gällde det dessutom dynastiens bibehållande. Efter honom kom polismistaren, som öppnade utsigten till gatnoroligheter af det uppretade folket. Vidare kom erkebiskopen och uppdrog en mörk tafla af ultramontanernas hat, och slutligen herr v. Pfordten för att ur politisk synpunkt protestera mot Wagner och hans planer. Den unge konungen förmådde ej motstå denna stormlöpning, utan beslöt, om än med tungt hjerta, att aftlägsna Wagner. Men man misstar sig, om man tror att Wagner derigenom blifvit helt och hållet skiljd från konungen. Förbindelsen dem emellan skall icke vara upphäfd, och en del af Wagners planer icke öfvergifna. — Hurudana dessa varit, synes bland annat deraf att han yrkat på ett större antal tjenstemins afsättning, och deras ersättande med sina vänner från nir och fjerran. Victor Iugo berättas lida af en ögonjukdom, som gör det omöjligt för honom att iisa eller skrifyn. i Jesuitpatern Klinckowström, roder till den konservative riddarhustalaren pfyverstlöjtnant Klinckowström, påstod nyligen i n predikan i Wien, att vetenskapens nyare orskningar bevisat att solen stär stilla och att jorden vänder sig. Namligat Ällahbardadgc antemanda 11