Dagens Nyheter – 18 december 1865, sida 2

ärma barnet utsatt för den gröfsta och hjertlö saste ovärdsamhet hos sina fosterföräldrar. Ryk tet härom började sprida sig och nådde slutligei astorsembetets öron, hvilket hade till följd, at barnet den 19 februari 1864 hemtades från de onaturlige fosterföräldrarne och öfverlemnades enkan Anna Kajsa Andersdotters i Östra Gran. hammar vård. Inkan Andersdotter, till tinget in kallad såsom vittne, anförde, att då hon emottog barnet, voro venstra låret och högra armen afbrutna öfverarmen krokig och en knöl vuxen derå, barnet aftynande och magert samt hvarken armen eller låret spjelade. Vidare hade venstra klinkan varit hästan borttynad, i följd af det ständiga liggandet barnet fullt af ohyra och fläckigt af ohyrans bett. Låroch armbrotten hade under vistandet hos vittnet läkts och barnet blifvit bättre och snällt, men sedan åter insjuknat och i slutet af juli 1864 aflidit. Rörande uppkomsten af armbrottet sade första fostermodren sig ingenting känna, men medsaf, att barnet efter den erhållna skadan icke förmått lyfta armen till hufvudet. Hon hade bestrukit den på armen uppkomna knölen med griddsmörja,, men ej för någon omtalat barnets tillstånd, emedan knölen efter svullnaden snart försvunnit Af vittnesberättelserna vill det synas, såsom skulle barnets arm ha blivit bruten vid Lucietiden 1863. Rörande lårbrottet uppgaf mannen, att det troligen tillkommit på så sätt, att, då fosterbarnet trettondedagjul varit lemnadt ensamt med fosterföräldrarnes egna barn, ett af dessa, en femårig dotter, uppgått på sängeu, der barnet legat och dervid trampat barnet, hvaraf benbrottet skulle ha föl Hustrun kunde deremot icke på något sätt fö klara huru benbrottet uppkommit. Emellertid hade båda makarne dagen etter olyckan begifvit sig till med. kand. Hofberg, boende a Bdsbergssanna, hvilken i vanlig ordning omlagt benbrottet och tillsagt föräldrarne att om åtta dagar återkomma, hvilket de likväl icke brytt sig om, utan hade i tället, efter någon tid. förbandet blifvit borttaget. Åkomman i armen hade det värda paret icke omnämndt för hr Hofberg. Hustru Ersson nekade envist för att hafva vanvårdat barnet, men förmåddes vid sednaste tinget erkänna, att hon icke anat lårbrottet, af den orsak, att hon icke genom skadans skötsel ville förorsaka barnet smärtor,. Af vittnesberättelserna framgingo naturligtvis en mängd ohyggliga detaljer om det sätt, på hvilket dessa hårdhjertade menniskor i öfrigt behandlat den arma varelsen, från hvilka detaljer vi dock anse oss böra förskona våra läsare. Vare nog sagdt, utt de visat sig stå på ett vida lägre trappsteg, än de osjäliga djuren, och det lagliga ansvar, som kommer att drabba fostermodren, torde, såsom sig bör, blifva hårdt nog. Målet uppsköts, på allmänna åklagarens yrkande, till nästa lagtima ting, för med. kand. Hofbergs inkallande och hörande. Hr H., inkallad såsom vittne till sednaste tinget, var nemligen då förhindrad att iakttaga personlig inställelse, men hade ingifvit skriftlig berättelse om makarne Erssons besök hos honom, hvilken berättelse dock ej af åklagaren ansågs tillräckligt upplysande.