och det kunde jag ej göra annorledes än genom att anlita krediten. Den utvägen tog jag äfven. De nu följande vittnesberättelserna äro icke utan intresse, emedan de sprida ljus öfver affärslifvet i Paris och bekräfta, i hvilket intimt förhållande många hederliga pariserköpmän och handtverkare stå till stadens lättfotade damer. Desse aflärsmäns söner pläga sedermera, tack vare de pengar deras fider ofta på föga aktningsvärdt sätt forvärfvat, uppträda i Paris förnämsta cirklar. Det första af dessa vittuen var en vagnmakare vid namn Leger, som lånat den unge Hubert 28,000 francs, hvarvid han likväl gjort sig skyldig till litet ocker. Det andra var juveleraren Devauvilliers (Rue de la Paix). Denne hade sålt smycken till Hubert och den anklagade damen för 33,160 francs. Han hade gjort förfrågningar om Desbrousses far, och blifvit alldeles tillfredsställd af de upp lysningar han dervid vunnit. Ordj.: Visste ni icke, att Hubert var omyndig? Vittnet: Han har sjelf sagt mig det. Ordf.: Huru kunde då ni, som är en hederlig karl, vilja utlemna varor åt honom? Vitin.: Jag hade mig bekant, att hans far var oerhördt rik, och att sonen lefde i största öfverflöd samt hade vagnar och hästar. Ordj.: Ja, men dessa hade han på kredit, likasom edra juveler. Gen.-adv.: Hvad värde hade de för frun bestämda juveler, som ni sålde ät honom? Vittn.: De kostade omkring 23,000 francs. Ordj.: Man har sagt er, att hans far är mycket rik.