Dagens Nyheter – 15 december 1865, sida 2

mans. Säg mig, Emelie, hvarför har du velat äterse mig, när du vägrar att följa mig? Hvad önskar du al mig? — Jag har kommit, Charles, emedan jag visste att du var densamme som förr, emedan jag visste att du skulle hälla den gifta qvinnans heder lika helig, som fordom den unga flickans. Jag har kommit för att bedja dig om tillgift och förlåtelse. — Tillgift? Aldrig! O! du vet icke, hvad jag lidit, när du kan tänka på sadan. — Tror du då att jag varit lycklig? Du har öppet kunnat beklaga dig, kanske till och med anförtro dina sorger åt en vän... Men jag! Utan att veta, om du ännu lefde, mäste jag dölja mina tårar, beherrska mitt ansigte, smale för att lugna honom, trösta honom, när han var allvarlig och dyster, oupphörligt strida en inre strid med mina minnen. Så har mitt lif varit i åtta år Du talar om dina sömnlösa nätter! Har då icke jag vakat, sökt ensamheten, bedt för dig och utgjutit min själ inför Gud, när Han allena kunde höra mig? Och dock förlåter jag. Remond är min man, skänk honom nåd, nåd! — Han är den olycklige. Han älskar mig, och jag älskar icke honom. — Håll! Tala icke mera! — Nad! — Tror du han vill mottaga en tillgift som du bönfallit om. Vore jag i hans ställe, skulle jag tillbakavisa den. — Han skall alltid bli okunnig om, att vi återsett hvarandra. Ar han icke din ungdomsvän? Kan du ej glömma en förolämpning? Här