Dagens Nyheter – 15 december 1865, sida 2

Lyckans Hjul Af August Srnouwld. (Slut fr. föreg. A) — Ja, Emelie, jag tror dig! Men jag skulle önska att jag fått dö, utan att återse dig. Du alskar mig ännu, och du tillhör en annan. Det Made varit bättre, om du intet sagt, och jag fitt förblifva i min okunnighet. Jag har tillbragt många sömnlösa nätter med att förbanna dig; jag har genomiefvat många, mänga sorgliga dagar, men jag har åtminstone haft hatet, som fyllt mitt eljest toma hjerta. Du har skänkt mig geukärlek, och dock mäste jag alltid sakna dig. Dock — nej, nej! jag afstår dig icke mera! ... Emelie, tillade han, vi älska hvarandra såsom fordom; detta ställe är lika öde, som allterna i parken, der du lofvade att fly med mig, och här vakar ej förräderiet omkring oss. Denna natt liknar den, då jag höll dig vanmäktig i mina armar; jag har sett samma tecken i ditt fönster; der är stranden, hafvet, skeppet, som kan föra oss längt bort härifrån. Följ med mig, låt oss flv! Jag är icke längre en landsflykting, jag är rik, och jag älskar dig. Du tillhörde mig, innan du blef hans; jag tager endast min skatt tillbaka, och ingen skall hädanefter stjäla den ifrån mig. Kom! kom! — Vernon; tala icke så! — Kom, hela verlden står oss öppen, och på andra sidan om hafvet skola vi söka en tillhyktsort, der vi kunna lefva lyckliga tillsam