Dagens Nyheter – 15 december 1865, sida 2

i min närvaro skall du vid detta bord skritfva en order om hans frigvifvande, och denna skall i morgon lemnas till hans son. Aran af detta ädelmod öfverlemnar jag at dig ensam; jag skall icke göra anspråk på någon andel deri. Derpå lemnar du staden. Du förstar väl att vi två icke kunna lefva i hvarandras närhet. — Emelie! . .. — Jag är gift, och jag älskar dig! Hvarje är, denna natt, denna timma, skall jag öppna fönstret och se ned till stranden för att söka dig på det ställe, der jag säg dig i afton, och då skall jag säga: Charles, det är dig jag äl skar! Genom denna öfverenskommelse kunna våra själar älminstone någon gäng förenas i samma tanke, tanken på hvarandra och den lycka, som kunnat blifva vär. Han lät henne föra sig till bordet. — Skrift! sade hon. — Jag kan icke. — Min vän, försök att förlåta. Att kunna glömma oförrätter är ädla hjertans dvgd. Förlåt, Charles, förlåt! Han skref några rader, och räckte henvc papperet; hon mottog det, och sedan hon genomögnat det skrifna, sade hon: — Det är bra; nu har jag uppfyllt min pligt. Farväl, Vernon, farväl! — För evigt? — För evigt! — Annu ett ögonblick! — Farväl! farväll Följ mig ieke, Vernon; vi ha cj återsett hvarandra; vär kärlek är en hemlighet mellan oss och himlen. Farväl! Jag älskar dig! Farväl!