Dagens Nyheter – 15 december 1865, sida 1

Hvad skall göras? Det kännes ett behof hos hvarje stad, hvarje län, hvarje man att på något annat sätt än blott med ord uttrycka sin glädje öfver den skicket som Sverge så tredligt — och så oförmodadt — vunnit. Men om detta sätt är man ännu långt ifrån att vara ense. Här i Stockholm har känslan af det svåra uti att finna det rätta uttryckt sig från första stunden uti professor Malmstens motion: att stadsfullmäktige måtte uppdraga åt sitt bercdningsutskott att föreslå sättet. Byråchefen Nycander hade kommit till något mera klarhet för sig sjelf, så att han kunde föreslå en varaktig minnesvård och anvisa platsen derför. Men hvad slags minnesvård det skulle blifva, det lemnades ännu derhän. Inom Beredningsutskottet lärer hafva väckts ännu flera förslager — en ledamot påstås till och med hafva ensam väckt tre. Under tiden medan våra myndigheter sålunda sväfvat omkring i det obestämdas rymder, tyckes det som den stora allmänheten derutanför skulle hafva samlat sina tankar kring två förslag. Det ena är det Nycanderska, dock med den väsendtliga modifikationen, att den del af allmänheten som lutar åt denna sida icke så mycket bryr sig om att en minnesvård kommer upp, som att hofstallet komuner ned: Detta är en exklusivt stockholmsk åsigt. Man vill passa på att använda den stora nationella entusiasmen till att förskaffa hufvudstaden en mycket behöflig försköning. Hvem älskar icke, önskar icke denna försköning. Ivem vill icke se Helgeandsholmen befriad från dess ruckel, och förvandlad till en park, hvars like i lägets skönhet ingen stad i verlden skulle kunna uppvisa! Men som bekant är kan detta vackra mål cj vinnas utan att ett nytt stall uppbygges åt konungen, att holmen utfylles och förses med kajer, att den planeras och planteras. Det sistnämnda kostar ej mycket, men de båda förstnämnda sakerna stiga till en eller annan million, oberäknadt kostnaden för minnesvården. Så mycket tör ej en insamling inbringa. Hvem har väl för öfrigt panna att ställa sig i spetsen för insamling af medel till en stallbyggnad — ty det är dock grundvilkoret för minnesvårdens åstadkommande! — När insamling ej kan ske eller förslå, blir det staden som skall bekosta arbetet. Har staden råd nu eller i den närmaste framtiden? Nej, Stockholm är icke rikt nog att utföra tre storverk på en gång. Det fyller Nybroviken och lägger en strandgata till Djurgården, och vidare består det expropriationerna till sammanbindningsbanan samt ordnar Ciara sjö och dess omgifningar. Till en del för detta, till en del för annat har staden redan ansenligt höjt kommunalskatterna. Andock ha stadsfullmäktige just nu för sig förslaget att upplina fyra och en half million. Månmne det då icke är nödvändigt, fastän mycket ledsamt, att uppskjuta med det tredje storverket. Helgeaudsholmens ordnande, till dess att man gjort ifrån sig de begge andra kostsamma företagen? På nu anförda skäl tro vi att något IHelgeandsholms-beslut icke blir fattadt af stadsfullmäktige. Den andra åsigten som från första stunden då deu här framställdes hade lyckan att blifva gillad af många, har sedan dess mer och mer spridt sig inom både de, vetenskapliga och de borgerliga kretsarne i hufvudstaden. Det är den åsigten, att det icke är i förgänglig brons, utan i själsodlingens ädla metall som en minnesvård bör resas. Den bildningsanstalt — kalla den huru man vill — som hufvudstaden behöfver för att vara hufvudstad, som staten behöfver för att i andligt lif följa med andra stater — denna bildningsanstalt skall föra namnet på rcformens fåder till tider, då minnesvårdens inskrift är oläslig vorden. Ett universitet, en akademi, ett par lärostolar — en kedja af föreläsningar, om man vill inskränka sig dertill — detta är hvad oss först göres behof. Gifven oss, I stadsfullmäktige som makten hafven, en reformens högskola, hvilken fostrar upp män till att vårda den heliga plantan så att den ei brvtes i de snäda 2ren och ei