Dagens Nyheter – 14 december 1865, sida 1

— Jag vet det, min herre, och jag har bedt om ert löfte, just derföre att jag vet att ni håller sådana heliga. — Ja, ni har rätt; jag håller de löften jag gifvit och lemnar åt andra att vara menedare.. Jag har svurit att gå tillväga utan barmhevtighet, och att hvarken af böner eller tärar låta beveka mig. Upphör derföre att gråta, sträck icke edra händer emot mig, kasta er ej för min fötter, ödmjuka er icke, min fru. Den, person, som står framför er, är icke samme liätttrogne unge man, som ni en gäng kint. Atta år ha förändrat mitt hjerta lika mycket som mina anletsdrag. Jag har en gubbes hvita hår och känslolösa hjerta. Jag är rik och hård mot de fattiga. — Jag tror er icke, sade hon. Till den grad har ni icke kunnat bli grym, ni som var: oo så ädelmodig! — Försök, om ni kan inverka på mig, sade: Vernon i en så föraktlig och bitter ton, att Emelies kropp genomfors af en fross-skakning.. Efter lång tystnad återtog han: — Hvilket förslag har ni att göra mig? Ni ber om er mans frihet. Deruti är intet ondt, min fru, och ni uppfyller derigenom, såsom ni sjelf säger, en hustrus pligt. Derföre är jag också beredd att höra er. Jag förmodar icke, att ni kommit hit för att framkalla gamla ljufva minner och betala er skuld med tårar. Gif mig guld, och er man är fri. — Guld! Om vi egde sådant, skulle min man ha gifvit er det, och jag hade ej behöft infinna mig här. — Har ni ingenting qvar af all den rikedom, hvarmed han omgaf er?