Dagens Nyheter – 13 december 1865, sida 2

set, genomvandrade han de tomma rummen och de öde allcerna i parken. Han ville aflägsna sig, men qvarhölls AM en makt, som var starkare än hans vilja. Hvar gång happ var på väg att skynda bort, vände han tillbaka och sökte med orörliga oeh begärliga blickar ett spår ce ter den, som han hade jlskat så högt; han betraktade forskande samma föremal, likasom hoppades han, att de skulle autaga Hf och hesypra de frågor hans ögon uttryckte. Natten nalkardes, allt mer och mer förvirrad gick han nedåt stranden. Naturens hvyila bil larle en skarp motsats till stormen i hans själ, Ian skulle ha önskat, att den klara himlen hastigt förmörkats, och att orkanen upprört hafvets vågor, så att han j mörkret kunnat lyssna till dess brus. Men himlen förblef molnfri och månan spred sina milda strålar öfver stranden och hafvet, hvars yta krusades af en koappt märkbar vindflägt. i — ÄAck! sade han; är det hjerta som imtagits af passionen, dömdt till cvig strid, kan det aldrig komma till ro, såsom detta nu så lugna vatten? Hvarför ha dessa böljor, som jag så ofta sett i vildt raseri dansa kring mina fötter, icke någongång kastat sig öfver och slukat mig? Jag förbannade den storm, som dref min farkost från franska kusten, hvarför skonade mig stormen då? Derefter, då han hörde sorlet från staden, återtog han: Der äro de dolda skär, på hvilka man. strandar. Det är på dessa bränningar man i främsta rummet bar att frukta skeppsbrott. Kärlek, lycka, löftens helgd, ädla och sköna förhoppningar, som vid lifvets hörjan hänryeka