Dagens Nyheter – 13 december 1865, sida 2

oss, har jag sett alla efterhand försvinna, al grunden har slukat eder och endast lemnat qva en förkrossad varelse, ett lik som vräkes fran och tillbaka på ytan af händelsernas ocean! brist på lycka har jag trott på hämndens glädje och nu förefaller wig hjunnden tom ogfh kall Resa ensam i landsflykt, komma tillbaka föj att lefva ensam, besegra sin fierde och doct sedan förbli lika ensam som förr, städse besud lad at sunma skamfläck, det är det öde du be redt mig, du, i hvars värd jag lomneat min cn da, dyra skatt! Ni ha älskat hvarandra, medan Jag oupphörligt längtat efter mina önskningars uppfylic se, Låter jag er i dag med elände och tärar få umgälla er nedrighet, lida ni åtmbi stone tillsammans, och den enes klagan tuner genklang i den andras hjerta. Skyll mig icke för grymhet, utan le snarare åt min vanmakt; ty ni äro lyckliga, medan jag suckar och lider. Han stödde sig mot en enstaka klippa vid stranden och stod länge med hufvudet gömdt i klocka, som slog på längt afstånd. — Summa lHyd hörde jag vibrera i nattens tystnad den qväll, då jag fly dde för mina föps följare, och vid stranden, der man icke kunde nå mig, lyssnade jag dertill, såsom till ett farväl Al en älskad röst, hvilket ännu en gång ljöd till mjg genom Iyftenoch bad mig it ho ja pas. Jag dåre! Jag kände också mitt hjerta sli af glidje, då min hlick yarsnade det tecken jag väntade på. Nu är det mig likgiltigt, hvad klockan slår. Den timma som börjar blir nog lik den som förflutit, och jag skall icke mera se ett bedrägligt ljus lysa i mörkret. (RaArte Y