Dagens Nyheter – 13 december 1865, sida 1

ningar. Det hat som råder är redan så stort att något vidare förfördelande är alldeles obehöfligt. Låt oss vara fender, utan att erinra hvarandra om orsaken till vår ömsesidiga afsky. Kom blott ihåg den der aftonen, sista gången vi sågo hvarandra, då du bad mig säga namnet på din rival och föra dig till honom; kom ihåg att du ville våga ditt lif mot hans. Ehuru du då ännu tviflade på hans lycka, ansåg du dig endast genom en strid på lif och död kunna vinna tillräcklig hämnd. Nåväl! i dag känner du denne lycklige rival, denne älskare, som utträngt dig ur den skönas hjerta, har står nu midt framför dig. Hvarföre beder du mig då icke att följa dig? Är ditt hat förminskadt, eller är du icke mera så modig som förr? — Du dåre, svarade Vernon, du behöfver icke lifva upp mitt minne. Det är du som glömmer, att våra öden varit olika. Landsförvisad, förr? ådd af dig och bedragen af den jag älskade, äro alla mina lidanden ditt verk. Jag har kämpat med bödeln om mitt hufvud, med sorgen om mitt lif, och om jag lefver, är det derföre att jag icke velat dö. Då jag kom tillbaka till Frankrike, visste jag allt; jag dolde min vanära, lät dig lefva i ro och måhända utan samvetsagg njuta frukten af ditt förräderi. Då kom man en dag till min ensamma tillflyktsort och sade: Nihar blifvit rik, res till Marseille; ett stort arf väntar er der. Jag smålog medlidsamt. Men re farbror, Georg Durosay, efterlemnade en betydlig förmögenhet. — Jag :stannar här — Han egde hus, kapitaler, skepp m. m. — Jag stannar. — En fordran hos -en ruinerad person vid namn Paul Bemond. — Hos Paul Remond; den vill jag