— Hvad har hon sagt åt dig? återtog Remond. Hvad har hon fordrat af dig. — Ett löfte, som jag gifvit i hopp att derigenom förmå dig att resa. Hon vill icke att du, då vi skiljas ät, skall ha skäl att frukta för mitt lif. Du må icke beskylla mig för feghet, du må icke förebrå mig att vara känslolös för de förnärmelser som blifvit visade både dig och mig; för din skuld, för att frälsa dig har jag lofvat att icke slåss med Vernon, ty hon sade, att på det vilkoret skulle du gå in på att aflägsna dig, och fordrar du det, så är jag redo att hålla mitt ord. — Du får inte släss, Fredrik! Hon har haft rätt i att be dig derom. Han skulle döda dig! Denna menniska är lycklig, alltid lycklig! Jag är den ende som är att beklaga! Antingen jag lefver eller dör, så afstå från din hämnd! Du har ingen oförrätt att hämnas. O barn! du vet icke hvad hat vill säga!... Men om du och hon äro ense om att jag skall resa bort, så säg mig, hvilka medel hon har till min flygt? Svara mig. Det är återigen en hemlighet, men jag vill veta den, annars stannar jag qvar. (Forts.) Märkvärdiga experimenter med att öfverföra blod från en varelse till en annan. Dylika experimenter hafva åter vunnit läkares uppmärksamhet. Hrr Eulenburgh och Landois hafva kommit till det resultat, att djur som blifvit förgiftade med opium kunna hållas vid lif om man aftappar det förgiftade blodet och ingjuter frisk blod, taget från ett annat djur af samma art. Man har likaledes kommit underfund med att djur kunna lefva utan föda, blott ny blod då och då ingjutesi deras ådror.