— Resa! sade Remond, icke ens denna sista och sorgliga utväg stär mig öppen; det är mig icke tillåtet att tigga ett stycke bröd på utländsk botten. — Fattigdomen huller mig bunden här, och jag har intet annat val än fängelse eller sjelfmord. Se min son, sade han, i det han ledde Fredrik bort till pulpeten, det är allt hvad jag eger, några fattiga louisdorer. — Och likväl, sade Emelie, har din son rätt, du måste undandraga dig denna menniskas hämd. Jag vill fly med dig, du tviflar då icke på, Remond, att jag utan saknad skall följa dig öfverallt. Nåväl! så låt nu mig råda! — Hvad menar du? — Lofva mig blott att icke möta honom. Häll dig undan, sök tillflykt i ett eller annat hus nere vid hamnen, ingen skall neka dig det; der skola Fredrik och jag sedan söka upp dig. Derpå vände hon sig till den unge mannen: — Kom, sade hon, jag måste tala med er. I hennes röst och hennes blick låg ett uttryck af kraft och entusiasm, som Remond aldrig förut sett. Han ville utforska henne, men hon ålade honom tystnad. — Inga frågor, ty jag svarar icke. Jag gör hvad jag bör göra, det är mig nog. Atta år har jag varit dig underdånig och darrat för din vilja, i dag gör jag min vilja gällande. Jag vill att du skall bevara din frihet, jag vill rädda dig och jag skall rädda dig, och du skall aldrig få veta, om denna sista uppoffring är mig lätt eller förekommer mig svår. I morgon blir jag åter din slaf, men i dag skall du lyda mig.