Dagens Nyheter – 12 december 1865, sida 1

ifrån dig, men utan att någonsin hafva upp hört att älska dig. Omständigheterna och din vilja, som jag underkastade mig, ehuru jag fann den för sträng, hafva skiljt oss åt, och jag känner icke de händelser som hafva korsat din lefnadsbana. Hvilket svar du än gifver mig vill jag icke inläta mig på att bedöma dina handlingar. Om du också synes straffvärd i hela verldens ögon, så är du det dock icke i mina. Finns det en menniska, som med giltiga eller ogiltiga skäl kan beklaga sig öfver dig, en menniska som kan tro sig berättigad att anklaga dig, att säga att du bedragit honom på ett ovärdigt sätt, att du är en ärelös menniska? Hvad angär det dig? sade Remond. — Jag har förut sagt att jag icke skulle döma dig, och har jag talat i din hustrus närvaro, i hennes, som varit mig i moders ställe, så är det derför att hon såväl som jag älskar och aktar dig, och emedan det äfven måste vara maktpåliggande för henne att svara mig, då man gör henne samma beskyllningar — Mig! stammade Emelie. — Ni ha båda varit öfverens om, säger han, att begå en skändlig handling... ni äro båda bedragare och ha svikit edra löften. Ännu en gäng upprepar jag att jag föraktar ett dylikt förtal, men ni veta dock att det finnes en person som har rättighet att föra ett sådant språk. — Ja, svarade Remond i förändrad ton, vi veta det. — Och denna person är icke beröfvad sitt förstånd? Det är icke någon eländig vanvetting, som man icke kan kalla till räkenskap för hans elakhet. Icke sannt, man kan utan förebråelse ,