Dagens Nyheter – 12 december 1865, sida 1

Ljudet af hastiga steg på trappan afbröt dem. Några ögonblick derefter inträdde Fredrik och kastade sig i sin fars armar. — Min son! utropade Remond, slagen vid denna oväntade syn. Han höll honom länge omfamnad, utan att säga ett ord. Till trots mot hans karakters stränghet, och den ängslan som tyngde på honom, kände denna menniska, som förut blott hade gifvit vika för oöfvervinnelig passion, att hans själ började bli mottaglig för mildare känslor. Emelies hängifvenhet och sonens återseende hade omsider smält detta hårda hjerta; han älskade som make och som far. — Fredrik! sade han och aftorkade en tår — Fredrik, Emelie jag har misskänt eder! Hvarför skall lyckan, som jag finner hos eder, blott vara en solglimt? Min son, i hvilket sorgligt ögonblick kommer du ej tillbaka! Jag ville icke underrätta dig om min ställning, och nu, då du är här, kan jag icke dölja den för dig en timma — Jag vet allt, sade Fredrik. — I Roanne fick jag oroande ehuru osäkra underrättelser, och jag skyndade att komma till dig. Din ruin är fullständig, kanhända ohjelplig, och din olycka är långt större än du förmodligen sjelf vet. — HFedrik, du förskräeker mig! utropade Emelie. Förklara dig! Vid Fredriks dunkla ord hade Remonds ansigte åter plötsligt antagit sitt mörka uttryck; han stod orörlig med korslagda armar, som en menmniska hvilken känner sitt öde och är beredd på hvarje olycka. — Förlåt mig! sade Fredrik och fattade Rcmonds hand. Jag har blifvit uppfostrad långt