Dagens Nyheter – 11 december 1865, sida 2

im träffade honom, så föredrager jag att sedan meddela honom den glada öfverraskningen. Vu. En kärlekspant. Omkring tio minuter hade förgått sedan kreditorerna gått, och Remond satt ännu inne hos sin maka, der han afvaktade kreditorernas kallelse; men då han tyckte att de dröjde för länge, så beslöt han att gå ut till dem. Han blef mycket öfverraskad att finna rummet tomt. Bernard, som arbetade i trädgården, visste icke att de personer han nyss fört in, åter had2 gått ut, och han kunde icke gifva någon upplysning om deras oförklarliga försvinnande. Remond gick till bordet och hans blick föll då på brefvet med de fem underskrifterna. Han liste det, men utan att straxt kunna fatta hvad som kunde hafva bevekt hans kreditorer till denna skriftliga afsägelse, men snart såg han icke annat än den hemlighetsfulla öppningen mellan raderna; med stigande ängslan uttydde han den på det förfärligaste sätt; det förekom honom som om det tomma rummet fylldes, och så småningom såg han bokstäfver framträda, bokstäfver som tillsammans utgjorde ett fruktadt, ett förbannadt namn. — Nåväl, min vän, hvad svar har du fått? frågade Emelie i det hon öppnade dörren, som ledde till hennes rum. Remond kramade papperet i sin hand, och beherrskande sin förvirring, sade han: — De hafva mottagit mitt förslag. — Mitt hopp har då icke slagit felt.