Dagens Nyheter – 11 december 1865, sida 1

Lyckans Hjul. Af August Arnould. (Forts. fr. föreg. MA) — Vet du heller icke att den dom, som fälldes öfver honom, nu är återkallad, och att han länge har haft tillåtelse att återvända till Frankrike. — Det visste jag icke. — Jag har skrifvit till Toulon till den notarie, hos hvilken hans onkels testamente är bevaradt. Efter flera fruktlösa efterforskningar har notarien ändtligen erhållit några obestämda upplysningar. — Från timme till timme väntar jag ett bref från honom, och detta skall upplysa mig om huruvida jag ännu vågar hoppas. — Låt oss hoppas, sade Emelie, i det hon stod upp. — Detta samtal är för pinsamt att längre fortsättas. Jag hör någon tala i förmaket. — Det är helt säkert mina kreditorer. — Jag vill lemna dig ensam med dem. Men jag beder dig, Remond, ingen stolthet, vi måste ödmjuka oss. Minns att det är jag som beder dig att frälsa din frihet. Farväl, min vän, du kommer väl in till mig när de ha gått. Jag har en aning om att det grymma ödet nu. är trött på att förfölja oss. Farväl! Hon aflägsnade sig hastigt och utan att se sig tillbaka. Remond följde henne med ögonen; då han var ensam, sade han: — En qvinnas hjerta är ett bottenlöst djup. Den som älskar är en dåre. För ett ögonblick