ola ch DIM OMOLULCHKITHOITNI JO adlt ICUAN TOP TOTSläaStChHS plenum hinna skaffa en öfvertagare af fullmakten. Rättelse. I excellensen Manderströms yttrande, infördt i torsdags, stod på 6:te raden moraliska i stället för monarkiska. Smånyheter. Då konungen i går afton for till kongl. teatern, hände på Norrbro att bakaxeln sprang af invid hjullöten å den vagn, hvari ett par af sviten åkte. Hjulet, som kom löst, stötte till en qvinna så att hon föll omkull. Den ene af kavaljererna stötte ansigtet mot fönstret och blef något skadad; och lakejen som stod bakpå, föll i gatan, men utan vådlig påföljd. Konungens vagn fortsatte färden till operan, och kammarherrarne begåfvo sig till fots dit. — En af hufvudstadens och landets tappre försvarare vid andra gardet, som under dessa oroliga dagar burit tungt på sina skarpa patroner och gerna skulle sett dem utbytta mot någonting mera gagneligt, försökte häromaftonen att tillämpa sina realistiska ideer. På Nybron fann han snart tillfälle att göra ett försök. Han närmade sig ett par herrar och frågade dem om de ej hade lust att göra litet i patroner. — Göra, hvad för slag? — Åhjo, köpa en tjugu stycken eller så der. — Aha, men hur kan du ha patroner att sälja? — Jo, vi ha fått hvar sina tjugu skott för att dermed hålla oss beredda — herrn förstår! Men inte vill jag skjuta på sådant sätt, då är det trefligare att få sig en qvällqvistare. Hvad fn karl... mera hann den ene herrn ej svara förr än gardisten gjorde helt om och i starkaste marsch-marsch ilade bort från den herrn, från hvars läppar han hört det icke ovanliga lystringsordet. Olyckan hade fört honom tillsammans med en förman och hade reträtten ej varit så hastig, torde gardistens älskade qvällqvistare blifvit förbytt i en morgonbäsk. En liten batalj uppstod häromdagen på Storgatan mellan soldater af Uplands regemente och några fotgardister, hvilka fingo förstärkning från lifgardet till häst, men ändå icke blefvo segrare. En vilsekommen. För omkring en månad sedan tog en ung man, som iråkat en bekymmersam ställning, värfning vid andra batteriet af härvarande artilleriregemente. Han kunde dock ej taga kasernlifvet gladt, utan blef allt mera dyster till sinnes och lät undfalla sig yttranden om att han umgicks med tanken att förkorta ett lif, hvars illusioner försvunnit. En underofficer, som fått höra detta, tillsade honom att låta sådana tankar fara, eljest skulle han få arrest. Mera rädd, än hvad till och med höfves en krigsman i vårt fredliga land, tog artilleristrekryten till harens vapen, lemnande sabel och sporrar i sticket, och sökte skydd i Tyskbhbagarbergen. Störd af förföljande kamrater i sin tilltänkta ro derstädes, Aydde han ut på ladugårdsgärdets villsamma öken, der förföljarne förlorade spåren af honom och har han ännu, oaktadt träget sökande, ej kunnat återfinnas.