Dagens Nyheter – 9 december 1865, sida 1

— Nåväl, sade Emelie, så låt mig vara den som räddar dig! Den summa du fått är otillräcklig, men bjud den likväl till dina kreditorer. Vi fmna måhända sedan på ei utväg, som jag icke nu har tänkt på. Jag förstår mig icke på affärer och vet icke till hvilken grad penningen kan göra menniskan hård och oböjlig; men ditt föregående uppförande är mig en borgen för framtiden. Du kar ingenting qvar af din förmögenhet. Hvad är du skyldig? Femtio tusen francs. Arbete och mod -— och -hädanefter skall du få mod — skola snart sätta dig i tillfälle att afbetala din skuld. — Gör dig inga falska förhoppningar, Emelie, fortsatte Remond. Du känner ännu icke min Ffuin i dess fulla utsträckning, och jag är nödsakad att säga dig ällt. Jag har ännu en kreditor. Jag är skyldig en enda person tre gånger så mycket som alla dem jag talat om för dig. Om han kommer då är allt förbi, och jag är förlorad. — Om han kommer, säger du? Hvem är då denna menniska som du fruktar; är han frånvarande? Kanhända han icke kommer tillbaka. — Gud gifve det! utropade Remond, och ändock behöfves blott ett enda ord för att afväpna honom, men detta ord vill jag icke uttala. Förrän jag vill säga det, föredrär. jag att störta dig i olycka, dig, för hvilken jag vill offra mitt lif! Tro icke att jag med orätt blifver häftig, eller att en ogrundad fruktan förvirrar min tankegång; beskyll mig icke att jag offrar dig för mina våldsamma -passioner. Ett slag fattädes ännu för att min olycka skulle vara fullständig, och himmelen tillbakahöll detta