Dagens Nyheter – 9 december 1865, sida 1

tro derpå. Nej, nej, jag vill icke vända mig till en vän som skulle visa bort mig. Jag föredrar att finna mig i mitt öde och öfverlemna mig till dem som icke lofvat mig något och derföre hafva rätt att neka mig allt. — Och din son, Remond, skulle du rodna för att begära hjelp af honom? — Fredrik är ovetande om min ställning. — Har du dolt den för, honom. — Ja. Han eger ett ärligt och uppriktigt hjerta, och jag är viss på att han vill offra sig för mig. Men han eger icke något mer än det lilla han sjelf spart ihop, och med hvilken rätt skulle jag beröfva honom det? Hvarför skulle jag störa hans lugn och beröfva honom hans framtid? Jag vill vara rättvis mot mig sjelf och mot honom; jag vill icke pålägga honom en sons pligter, när jag ieke har uppfyllt en faders. Må han i början beklaga mig och sedan glömma mig, det är allt hvad jag kan vänta af honom, allt hvad jag har förtjent. Jag har nyligen gifvit honom mitt samtycke till hans giftermål, och jag känner ej ens den tqvinna han valt till sin maka. Han tror att jag är rik och jag har gifrvit honom den underrättelsen att han icke på något sätt kan räknä på mig. Jag har i hela mitt Hf blott haft en enda djup böjelse, en kärlek, och det är den som du har ingifvit mig. Hvad som ligger utom demia kärlek tränger icke till mitt hjerta. För allt, som icke angår dig, är jag kall och lik: giltig, och ehuru mina lidanden började med den dag jag lärde känna dig, så förekommer det mig som om jag blott varit till från den dag jag älskade dig.