Dagens Nyheter – 6 december 1865, sida 2

niskorna och ödet. Jag har så småningom sett mina förhoppningar försvinna och har dock alltid bevarat mitt yttre lugn. Jag visste att en afgrund öppnade sig framför mig, hvarje dag kände jag huru en oemotståndlig makt drog mig dit ner och med de otroligaste ansträngningar höll jag mig fast vid hvarje liten stödjepunkt, som kunde hindra mitt fall. Hur ofta har jag icke visat glädje under det att mitt hufvud brände, min själ plågades af mörka aninga och mitt hjerta förtärdes af svartsjuka, hur ofta har jag icke smålett midt ibland dessa fester, hvarmed jag omgaf dig, och under en förnyad prakt dolt en ny förstörelse. Men jag ansåg det nödvändigt för att skingra dina tankar, för att icke sifva dig tid att sysselsätta dig med dina minnen och din saknad. Jag samlade allt som äterstod af mina planer och började åter mitt mödosamma arbete, men icke som andra menniskor, hvilka stödjas af hoppet, utan med visshef om en olycklig utgång. Jag uttömde alla beräkningar, jag öfvertänkte kallblodigt alla utvägar; tusende voro för mig, en enda emot mig. Men det var denna enda som omintetgjorde allt förutseende, som städse förde en hårdnackad olycka tillbaka. Det var ett öde som stod utom all mensklig makt att förekomma, en vindstöt, som susar förbi på tusende mils afstånd, en orkan som upprör hafvet. För ett år sedan upptog jag — sedan jag lugnat mina kreditorer, som redan då ville beröfva mig min frihet — ett lån på detta hus och på det jag eger i Marscille, och pröfvade så för sista gängen min lycka. Jag sände afett skepp med en rik laddning. Det nådde lyckligt sin bestämmelseort och varorna blefvo sålda. Farty