Dagens Nyheter – 6 december 1865, sida 2

Han satt några ögonblick med ansigtet dolt i sina händer, derpå höjde han åter hufvudet och sade: — Du älskar mig alltså? Efter åtta års förlopp är detta den första gång jag vågar tro på denna lycka, den första gäng jag vågar göra dig denna fråga, som jag så ofta gjort mig sjelf. Emellan oss stod alltid en bild, ett minne, som plågade mig. Jag såg dig bedröfvad och jag sade till mig sjelf: hon sörjer öfver den hon har älskat. Och då jag omsider får veta att ditt hjerta tillhör mig, bjuder jag dig elände till gengåfva. Du är ung och vacker ännu, och jag är redan gammal till åren, gammal af sorger, och af min ungdom har jag blott qvar min häftiga passion. Ar du uppriktig, Emelie? Eller har du blott medlidande med en olycklig, som förtäres af tvifvel? Har du glömt? — Remond, sade hon, låt oss aldrig tala om det förflutna, både du och jag skola tänka som om det aldrig funnits till. Låt oss tänka på framtiden. Huru har du kommit till den punkt på hvilken du står? Hvad har du ännu för hjelpkällor? Dölj intet för mig. — Nej, intet. Denna förmögenhet, som jag har sett försvinna, har jag mig sjelf allena att tacka för. Mina första förluster härleda sig från den tid då jag för din skull var i Montpellier. Gud bevare mig från att göra dig någon förebråelse, men från denna tid följdes jag af ett olyckligt öde. Tilldess hade allting lyckats mig, men sedan misslyckades allt som jag yefattade mig med. Jag har sått frö, s ofbefattade mig med. Jag har sått frö, som lof vade god frukt, men jag har skördat aska. Du vet icke, Emelie, hur mycken kraft jag har användt i dessa städse förnyade strider mot men