Dagens Nyheter – 6 december 1865, sida 2

ner småningom upphöra att besöka dig, våra utgifter minskas. Jag ville icke fråga dig; jag tänkte att du dolde dina bekymmer för mig i förhoppning om att dessa förluster endast vore tillfälliga och att de kunde repareras. När du ej anförtrodde mig någonting, ville jag icke öka din nedslagenhet genom att vara enträgen och jag föredrog att synas okunnig om förhållandet och vara lugn. Remond ville tala. — Nu är turen hos dig att höra på hvad jag säger, återtog hon och räckte honom sin hand, hvilken han tryckte; man förlorar ofta sitt lugn genom att bygga luftslott och tro på känslor, som icke finnas till; men var öfvertygad om att det icke finnes en hemlighet, så väl innesluten i hjertat, att den för beständigt kan blifva dold, och att ansigte, röst och öga ej till slut förråda den. Jag hoppas, du förstår mig. — Ja, svarade Remond. — Tusen ofrivilliga upplysningar ha upptäckt din hemlighet. Jag väntade den bekännelse du nu gjort, och var förberedd derpå. I går samlade jag alla de nipper, jag fått af dig och i morgse erhöll jag af en juvelerare i staden, hr Garbier, deras värde i guld, hvilket jag förvarat i detta skrin. Tag det, min vän, det tillhör dig. Det är visserligen icke tillräckligt till att ställa dig på goda fötter igen. men med dessa femton tusen franes kan du möjligen ännu en gång pröfva lyckan. Tag dem, jag har blott en förebråelse att göra dig, nemligen att du icke har haft förtroende till din maka. — Du är en engel, Emelie, och jag var dig icke värdig!