Lyckans Hjul. Af August Arnould. (Forts. fr. föreg. 4) — Du har sagt mig, att hon ej ägde din kärlek, och jag har trott dig. — Ja, i sanning, fortfor han, förtroendet är rena själars dygd, och tvifvel är ett förnärmande mot den, man älskar. Då jag gifte mig med dig, insåg jag hela vidden af det ansvar, jag iklädde mig. Det var ej nog att jag äl-. skade dig, min kärlek måste skapa din lycka. — Har du hört, att jag beklagat mig, min vän? i — Hör mig utan afbrott. Jag drog mig undan din mosters vänskap och åtog mig allena omsorgen om din framtid. Hvilka drömmar din ungdom än förespeglat dig, hvilka önskningar du än närt, så ålåg det mig att uppfylla dem. För åtta år sedan var jag rik, jag omgaf dig med förströelser, fester och lustbarheter. Det lif, jag nu erbjuder dig, är helt olika. Under en lång tid har jag utstått en förtviflad kamp, men nu är ögonblicket inne, då mitt öde krossar mig — nu måste jag säga dig sanningen. Jag äger intet; jag är ruinerad. — Det visste jag, svarade Emelie lugnt. — Du? utropade Remond. Hvem har du fått veta det af? — Af ingen annan än dig. Har du inte, i synnerhet under det sista året, varit mera orolig, mera tankspridd? Jag har ju sett dina vän