Dagens Nyheter – 5 december 1865, sida 2

slappa anletsdrag. Hvad har du att säga mig min vän? Jag är idel oro. Hon satte sig vid hans sida och behöll skrinet i sitt knä. Remond fattade sig som en man, hvilken har något vigtigt att meddele. — Det är snart åtta år sedan vi blefvo gitta, sade han uti en allvarlig och långsam ton, all den kärlek, som en man är mägtig att hysa för en qvinna, har jag egnat dig, iPmelic. Under åtta års tid har jag lärt uppskatta ditt hjerta, dina ädla tänkesätt; jag förstår nu bättre, hvarför jag älskar dig, och min kärlek till dig är ej mindre än den var i sin första början. Al annan tillgifvenhet har vikit för denna kärlek, som genomträngt hela mitt väsende. Om min son blifvit ett föremål för din oro och svartsjuka, skulle jag förbjudit honom att någonsin visa sig för mina ögon, och, för att tala uppriktigt, skulle jag måhända hellre sett, att du sökt aflägsna honom än att du emottagit honom med vänlighet. Ja, jag tror till och med, att jag förlåtit dig, om du hatat honom, och skulle hafva tackat dig derföre, att du ej ville medgifva någon delning, utan fordrade mitt hjerta för egen del, detta hjerta, hvars enda herrskarinna du var. Men, tillade han, i det han på henne fästade en genomträngande blick och i en ton, som när man säger motsatsen af hvad man tänker — men du är lyckj ligtvis okunnig om dessa häftiga, kanhända oförnuftiga passioner, som ej veta af någon gräns, och du har utan svartsjuka kunnat se denne son, hvars anblick erinrade om en annan qvinna, och har aldrig frågat mig, om jag bevarat minnet af hans moder! (Forts.)