Dagens Nyheter – 4 december 1865, sida 1

stannade då och då, för att öfvertyga sig om att ingen följde henne. Alt eftersom hon närmade sig det ställe, der Vernon väntade henne, aftog hennes rädsla, och slutligen upphann hon lusthuset. Allt var mörkt och tyst omkring henne och denna stillhet väckte hennes förvåning. Vernon hade måhända icke igenkänt hennes gång och teg af försigtighet. — Charles! sade hon sagta, Chårles! Vinden susade sorgligt i träden. och tycktes! med sitt klagande ljud ömka sig öfver hennes: gäckade hopp. Hon ropade ånyo, men hörde blott samma sus. Och dock skulle de mötas! här! Hvarför var hon allena? Ljuset som tillkännagaf hennes ankomst, skymtade i fjerran, och Vernon, hvars glädje detta: ljus bort. upp-: väcka, syntes ej till! Borde hon förebrå, honom. eller darra för hans skull? Hvad ;hade skett: under loppet af denna timma? Hon ville skynda tillbaka, men förskräckelsen förlärhade hennes fot och förvirrade henneå tankar; det förekom henne, såsom om detta orörliga ljus hvårifrån hennes blickar ej kunde vända sig, var ett vaksamt lågande öga, som förrådde hennes flykt. Ett obestämdt buller nådde hennes öronj och ett irrande sken som lyste och försvanny trängde fram genom skogens mörker. : Det besynnerliga ljudet blef med hvart ögonblick allt tydligare, röster, som tillropade. och. svarade hvarandra, hördes nu allt närmare. De hemlighetsfulla ljusen voro facklor, burna af ber väphade män, som främträngde från alla håll, — Jag är förlorad, skrek Kon. Hon ilade till lusthuset. Knappt Hade hon hunnit in uti detta, förrän ett halft tjog beväp