Dagens Nyheter – 4 december 1865, sida 1

vara er till någon särdeles nytta, men jag skall dock alltid hålla er lika kär. Trodde jag att vi aldrig mera skulle återse hvarandra, så lät jag er icke fara. Ni får lof att säga herr Vernon, att ni ej kan undvara mig; han vet nog att.jag är er tillgifven, men om någon tid skall han glömma bort det. Ni måste säga honom att ni legat på knä för er gamla amma; som om hon varit er moder, och att jag gifvit er min välsignelse. Att ni verkligen gjort det, är för mig af mera värde än allt verldens guld. Nu mera vill jag ej tjena andra, min dotter skall tillsluta mina ögon. — Lugna dig, kära Martha, sade Emelie. Jag skall skrifva till moster, tacka henne för hennes godhet och bedja henne ej skylla mig för otacksamhet utan skänka mig sin förlåtelse; sedan skall jag hemligen skrifva till dig, och jag hoppas att vi snart skola återse hvarandra. Men tiden skyndar, Martha, vi måste skiljas. Under tårar omfamnade de hvarandra. Märtha gick in. Då Emelie såg ljuset i fönstret, skyndade hon till rundelen i skogen, scdan hon ännu en gång blickat tillbaka på det hus, der hön erfarit så många känslor af lycka och sorg; hon bjöd nu detta hem farväl för ätt gå en osäker framtid till mötes. Under andra förhållanden skulle hon ej utan fruktan beträdt denna mörka allg, blott ljudet af hennes steg skulle hafva förskräckt henne. Men nu måste hon finna sig i allt, som ett så utomordentligt beslut kunde anbefalla, och denna nattliga promenad var den första och helt säkert den minsta af alla de fåror, hvarför Hon skullt komma att utsätta sig, Hon gick raskt framåt, men