Dagens Nyheter – 4 december 1865, sida 1

— I en fiskarkoja på kusten, tillhörig en man vid namn Simondel. — Lägg detta namn på minnet, Bernard, och bege dig du genast till ditt gömställe; i morgon, om några dagar, när spaningarne äro slutade — och jag skall laga, att de bliså korta som möjligt — underrättar jag Emelie om din tillflyktsort och förer henne till dig i all hemlighet. Kom! Vernon sökte göra några ytterligare invändningar, men till slut gaf han med sig och lät föra sig bort. — Och jag, sade Bernard, går in i huset, för att leda dem på orätt spår, så att ni får åtminstone några minuters försprång. Det vill säga, tillade han sakta, i det han aflägsnade sig, jag går och hemtar dem. Nu kunna de komma, vi hehöfva vittnen till hvad som närmast förestår oss att göra. Han lemnade parken samma väg, på hvilken han kommit in med Remond. I trädgården hade ingen varit synlig. Martha kom ned till Emelie med hatt, kappa och slöja, och klädde på henne dessa persedlar:. — Ni måste lofva mig en såk, Lili, bad hon henne. — Och livad är det, min kära Martha? — När ert bröllop stått, så skrifver ni till mig, är det ej så? — Jo visst. Kan du tro, att jag skulle glömma dig? — Nej, men ni måste låta mig få komma till er. Ehvar ni än må vara, skall jag nog finna utväg att uppsöka er. Ni måste utverka hos er man, att hän tager mig i sin tjenst. Det är väl sannut att jag om några år ej kan