och elgskyttar. med hviuka Jag törr varit tillsan mans och skjutit björn. Så snart holmningen blifvy gjord erhölls bud och dröjde jag icke längre i till onsdagen den 8 nov. att, åtföljd af min br och skogvaktaren Månsson, samt medtagande e gammal bepröfvad björnhund, Topp, infinna mi i grannskapet af Digerberg, der finnarne mött Första dagen, torsdag, genomletades norra hälfte ar holmningen, utan framgång, dock under stor mödor, ty marken var till flera alnars höjd betäcl af omkullfallna träd, hvilka, såväl som den ståend skogen voro öfverhöljda af rätt mycket snö. Trött och nedsiagna togo vi nattqvarter uti en liten koj i grannskapet, der vi torkade våra genomvåta kl? der samt njöto en väl behöflig hvila. Morgone derpå begåfvo vi oss med nytt mod in i ringen och hade icke letat länge förr än hvisslingar hörde från min bror och den ena at finnarne, mina ni maste orannar till höger, Dessa signaler hörde icke allenast af mig utan äfven af de öfriga skyt tarne, hvadan vi alla sex inom någvra sekunde stodo samlade nära hvarandra. Framkommen til dem som signalerat, finner jag min bror stående p några liggande trädstammar med blicken stadig fästad på något, för mig som stod lägre, osynlig föremål. På min tysta fråga om hvad han såg svarade han med att lägga till ögat, sigta och — klicka med ena pipan, men ögonblickligen derefte afskjuta den andra. Vid detta skott, som riktade på den stora björnens hufvud, rusade denne up och försvann med ett ganska aktuingsvärdt brum mande, utan att i den oländiga marken kunna ytter ligare beskjutas. Efter modren lemnade en af un garne idet och fick i förbifarten af min bror et lindrigt skott i hufvudet ur den pipan som förs klickat. På denna ungbjörn klickade äfven jag innan han kom undan, och några skott lossades mot honom af de andra jägrarne, men utan verkan Nu återstod ännu en unge och denne dröjde icke länge med att uppträda på skådeplatsen, dock med mindre lycka än de andra, i det jag på honom af sköt ena bakkenet. Topp släpptes i den sårade björnens spår och tog honom för en stund om hand. Under tiden laddade vi våra bössor och hvar och en beskref för de andra sin innehafda, mer eller mindre fördelaktiga, ställning under detta i sanning Hiflica uppträde. En af skyttarne, den som tillika med min bror först upptäckte björnarne, hade med sin lodbössa klickat på björnmodren, hvarefter han endast som en overksam åskådare fick se alla tre nallarne lunka sig förbi på två alnars afstånd. Modren och den första ungen passerade honom tyst och beskedligt, men då den andra ungbjörnen fick mitt skott, tog han för afgjordt att detta kom från hans närmsta granne, finnen, och sprang derföre argt mumlande åt honom, men finnen hade goda ben och redde sig för anfallet. Bössorna voro nu laddade och skyttarne färdiga att bispringa sin tregna hund, hvars skall hördes på något afstånd. Snart voro vi dock på stället och sågo björn och hund raskt tumla om med hvarandra. Skogv. Månsson gaf nalle ett skott genom bröstet nära hjertat, dock utan afgörande verkan, ty han höll sig ännu tapper, men en af mig afskjuten kula träffade honom mellan ögonen och slutade striden. Vi hade således efter 2:ne dagars jagt endast en ar de tre, och detta var väl godt, men vi voro naturligtvis icke dermed nöjda. Att i detalj berätta alla våra äfventyr under fortsättningen af denna Jagt skulle blifva för vidlyftigt, och vill jag derföre vara så kort som möjligt. De båda utgångna björnarna holmades ånyo om lördagen den 11. Söndagen derpå, om eftermiddagen, höllo vi jagt efter ungbjörnen. som, dritven af Topp och, etter att hafva fått några kulor af finnarne, nedlades af min bror. Återstod således björnmodren; vi hade gömt det bästa till sist. Måndagen den 12 grepo vi oss an med denna och hon fick under början afjagten en kula i bröstet af en utaf tinnarne. Detta skott hindrade dock icke djuret att undily oss ganska fort -— dess spår bletvo dock deretter stundom blodiga. Tisdagen tillbringades under ifrigt förföljande 2:ne mil, och hunno vi denna dag icke kringgå björninnan förr än mot qvällen, då hunden släpptes på hennes spår och hon, af honom jagad, erhöll en kula i bröstet af en från Ny socken händelsevis ankommen skarpskytt. Åfven detta skott hade icke annan verkan än att djurets spår blefvo tydligen blodigare, men farten i dess tHykt oförminskad. Mörkret inträdde och jagten måste för den dagen upphöra. Onsdagen inringades björninnån ånyo och thorsdagen don 16 skulle saken, efter vår beräkning, med henne afgöras. Ankomne till holmningen och under det hållskyttarne, nu åtta till antalet, utställdes, ämnade jag och ett par af finnarne helt varsamt genomsöka ringen. Vi hade icke gått många ste förr än den först gående finnen stadnar, lägger an och skjuter. Han hade fått siste på vår res hade fått venstra bakbenet afskjutet, men rusar, det oaktadt, med vidgadt gap emot mig. Som jag höll hunden bunden var jag af dess ryckningar i kopplet hindrad att skjuta. Hunden slet sig dock senast lös samt sprang på besten, som var nog beskedlig att vända för detta vanmäktisa, men djerfya anfall. Jag fick då skott på henne bakom högra bogen, hvarvid hon ändtligen stupade. En kula genom hufvudet var dock nödig för att förkorta det stackars djurets dödskamp. Min brors första skott vid idet på den gamla björnen hade tagit något för högt och endast snuddat vid pannbenet. Så slutades denna jagt, som väl var besvärlig, men lycklig. Det egna är att björnmodren haft sina ungar hos sig så länge. De voro båda hanar, och som jag förr nämnt 4 å 5 år gamla, samt nästan fullvuxna. Modren var en bland de största bhjörnar, som här i trakten blifvit skjutna. Alla tre voro vid särdeles godt hull och hade utmärkt vackra hudar. I Compiegne, der frauska kejsarparet för närvarande vistas, spörjas inga symptomer af den sparsamhetsanda som lifvar finansministern. De mest glänsande fester aflösa hvarandra, damerna söka öfverbjuda hvarandra i dyrbara toiletter, och kejsaren har i dessa dagar gjort prinsessan Anna Marut en liten present af ett halsband, värdt 375,000 rdr! Fleinrich Barth, den berömde afrikanske resanuden och upptäckaren af Tsadsjön, p. fiende. Det väldiga djuret