Dagens Nyheter – 2 december 1865, sida 2

hos dig. Bespara mig den sjelfförebråelsen att ha öfverlemnat dig ät dina fiender, när jag skulle ha kunnat rädda dig. Nej! mot din vilja skall jag beskydda dig: jag skall föra dig bort bärifrån. Hvad mera har du väl att hoppas, sedan hon bedragit dig? — Säg icke så, Paul, säg icke så! Jag torde eljest bli frestad att tro dig tala osanning: Set... ser du detta ljus i hennes fönster? — Nå, än sedan? — Jo, detta är det tecken vi kommit öfververens om. Hon är nu färdig att resa. Man har öfvertalat, man har tvuugit henne till den förbindelse du talar om; men nu, när hon återsett mig, tvekar hon ej att följa mig, mig den biltoge, mig som hon alltid älskar. Och jag har kunnat misstro henne ett ögonblick! O, förlät, förlät Emelie! — Förbannelse! mumlade Remond. Allt är förloradt! Han stod orörlig och förstenad, medan Vernon, darrande af glädje fästade en lågande blick på det fönster, der ljuset brann. — Gud vare lofvad! sade Bernard, som nu hastigt blef synlig. Gud vare lofvad att jag icke kommer för sent! Herr Vernon, fly! — Hvem är denna karl? frågade Vernon. Remond som ännu icke visste, hvarifrån denna oväntade hjelp kom, var ej i stånd att säga ett enda ord, (Forts.)