Dagens Nyheter – 2 december 1865, sida 2

Fr att hon bedragit mig, om det är sannt, ati detta förr så rena hjerta blifvit falskt, så har himlen åtminstone bevarat mig en vän. Du känner den, för hvars skull hon glömt sina fordna eder. Säg mig hans namn! — Försök ej att få veta det. — Säg mig hans namn! — Det skulle störta dig i olycka! — Hvad värde har väl lifvet nu för mig! Hans namn? — Tag dig i akt, hans kärlek till Emelie är lika stor som din. — Och hon älskar honom, icke sannt? — Jag upprepar ännu en gång att han älskar henne. — Ar han här? — Ja. — Det behöfs blott ett ögonblick för att förolämpa en menniska och inveckla honom i en strid på lif och död. För mig till ho-nom. — Vernon! — Jag vill se honom. — Vernon, för sista gången råder jag dig... Han har svurit, att hon skall tillhöra honom! Jag upprepar det ännu en gång, jag känner honom . .. Förmögenhet, vänner, familj — allt offrar han för henne! Våga ej ditt lif i striden mot en ursinnig, som ej har något mer att förlora om han mister Emelie! — Nåväl! Det är alldeles som jag vill hafva det: rasande, förtviflad liksom jag, i allt mig lik! Kom låt oss gå! — Nej. Det är jag, jag, din gamle vän, som, om det gäller, på mina knän bönfaller