Dagens Nyheter – 2 december 1865, sida 1

slut var genast taget. Men uti den ställning, hvaruti han befann sig gentemot Vernon, var det nödvändigt att låta denne föra ordet, och att sätta sina svar efter de frågor eller förebråelser, som Vernon möjligen skulle ställa till honom, för att ej blifva nödsakad att fullkomligt demaskera sig. Vernon sade till honom: — Och jag återfinner dig! Jag, som trodde att du glömt bort mig, hvilket under min landsflykt var mig en dubbel smärta. Jag har gånska ofta skrifvit till dig utan att få något svar. — Jag har aldrig bekommit några bref ifrån dig. — Huru kommer det då till att du befinner dig här? Har du blifvit underrättad om min ankomst? Sökte du mig? — Ja. Polisen följer dig i spåren. — Den skall jag nog undkomma! Pu skall få veta allt; ty för dig har jag inga hemligheter. Din närvaro här i huset säger mig mer än väl att din vänskap ej förnekat sig. Du har vakat öfver den skatt, som jag anförtrott i din vård. Tack, min vän, tack! : Han tryckte hans händer. Remond drog undan dem och sköt honom sakta tillbaka. Detta vidrörande liksom brände honom. — Du har blifvit introducerad kos fru Dercy, fortfor Vernon, och likväl har Emelie ej nämt ett ord om dig. — Har du träffat henne? i — Jag skiljdes vid henne för en stund sedån . — Hvad sade hon dig? ij — Att hon ännu älskar mig, och att hom samtycker att fly med mig. — Flyl när?