Dagens Nyheter – 2 december 1865, sida 1

— bLemna mig! Bernard gick bakom lusthuset. Bjudet närmade sig mer och mer; det var en man, som långsamt kom gående. Vernon stannade tio steg ifrån Remond. — De äro redan på sin post, sade han högt, troende sig ensam; hvad tiden går långsamt! — Det är han, sade Remond, som igenkände honom på rösten. Huru mycket han än bemödade sig att öfvervinna sin rörelse, betogs han likväl af en nervös darrning; han måste stödja sig mot den till hälften öppna dörren till lusthuset. Huru omärklig denna rörelse än var, undföll den likväl icke Vernons lyssnande öra. — Det är någon här!... Han blickade rundt omkring sig, men det tjocka mörkret hindrade honom från att urskilja föremålen. Några minuter stodo de orörliga, båda i afsigt att upptäcka stället der den osynlige fienden stod, att förekomma honom och vara den förste, som störtade sig öfver honom. Okunnig om hvem hans motståndare kunde vara, tänkte Vernon blott på att göra honom oskadlig, under det att Remonds beslutsamhet mer och mer aftog och han förvirrades vid tanken på ett mord. För att betaga sig möjligheten att begå ett brott, sade han ändtligen utan att förställa sin röst: — Hvem der? Han fick intet svar och upprepade sin fråga, i det han tillade: — Hvem ni än må vara, så svara! Hvad gör ni här vid denna tid på dygnet? — Paul! utropade Vernon. Det är Paul Remonds röst!