Dagens Nyheter – 1 december 1865, sida 2

skar 1 hela verlden. Eu sådan hängifvenhet som din, och en så upprigtig vänskap har långt för detta nedbrutit rangens skiljemur. Du kän ner honom lika väl som jag och vet att man kan lita på hans heder. Om några få dagar är jag hans hustru. Hade han ej lofvat mig det, skulle jag ej följt honom; men innan jag flyr, behöfver jag några lugnande ord, och det är du, som mäste säga mig dem. — Hvad tager ni er till? sade Martha, då hon såg Emelie falla på knä för sig. Stig då upp, mamsell Emelie! — Nej, du har varit min andra moder och måste i dag ersätta mig den, som himlen beröfvat mig. Martha, välsigna din dotter och säg henne, att hon i dina ögon ej är brottslig. — O! gifve Gud, att min välsignelse måtte bringa er lycka, mitt barn, och begår ni ett brott, så må jag, som låter er resa ensam, blifva straffad derför. Emelie stod upp och kastade sig under tårar i sin ammas armar. Efter ett ögonblicks tystnad sade hon: — Mitt samvete gör mig inga förebråelser; jag undflyr den olycka, som jag så mycket fruktat; jag borde vara vid godt mod, men emot min vilja är jag likväl orolig. Jag vågar ej gå in i detta hus, som jag nu står i begrepp att öfvervifva. — Frukta ieke. Er moster misstänker ingenting, och af försigtighet har jag lemnat porten öppen. Ni kan lugnt gå upp på ert um och packa ner de saker, som äro nödvändiga för resan. — Gå du och hemta dem, gå, Martha; här vill jag invänta dig för att säga dig mitt sista