Dagens Nyheter – 1 december 1865, sida 1

Lyckans Hjul. Af August Arnould. (Forts. fr. föreg. Af) — Jag känner hennes hjerta slå, hennes andedrägt beröra mitt ansigte, och dock talar jag förgäfves till henne! Emelie, du, hvilkens heder jag hållit i helgd, när din åsyn bragt mitt blod i svallning; du, som är min, vid allt hvad som är mest heligt i denna verld, vid vår kärlek och olycka besvär jag dig, vänd åter till lifvet vid denna din makes kyss. För din skull skola, jag lofvar det, dessa läppar, som jag nu trycker mot dina, aldrig vidröra en annan qvinnas, ifven om vi icke mera få se hvarandra. Han böjde sig ned öfver henne. rena, fastän lidelsefulla omfamning började hennes kropp skiälfva; hon öppnade ögonen, förde handen öfver pannan, liksom om hon velat qvarhålla minnet och samla sina irrande tankar. — Vernon! ... honom. — Han ligger vid dina fötter, Emelie! — Ack! om det är en dröm, så väck mig icke! — Nej, det är ingen villa! Det är jag, din älskare, som i detta ögonblick glömmer alla sina lidanden, sina qval efter ett års skiljsmässa. Om du ej igenkänner mina drag uti den mörka nattens sköte, så igenkän mig åtminstosade hon, jag har återsett Vid denna