Dagens Nyheter – 1 december 1865, sida 1

ert rum. Hon skyndade upp dit utan att finna er — men kom då för all del! — Ännu en minut, Emelie. Jag har blott mitt ord, hvarpå du förr trodde, till mitt försvar. HFinner du mig brottslig eller ej? Jag har trotsat döden för att återse dig, med lifsfara återvänder jag för att hämta min skatt och rycka den undan de, som fegt anklaga mig mi, då jag hvarken kan hämna mig eller fordra räkenskap af dem. Ar detta dig ett tillräckligt bevis på min kärlek, så säg det! Står om en timma ett ljus i ditt fönster, så väntar jag dig här. — Om en timma. Låt oss gå, Martha. De begge qvinnorna aflägsnade sig så fort som mörkret tillät. Så länge Vernon kunde höra ljudet af deras steg bland de prasslande löfven i allen, blef han stående orörlig; derefter gick han åt skogen till för att öfvertyga sig om att de tvenne män, som skulle beskydda hans flygt funnos der. Då Emelie hunnit till slutet af den långa alln, och himmelens tindrande stjernor visade sig för hennes ögon, stannade hon för att hemta andan. — Om ni vill, kunna vi gerna dröja här några ögonblick. Fru Dercy har visst uppgifvit sin afsigt att tala med er i afton. Hon har helt säkert gått till hvila, ty skenet der bakom gardinerna kommer ej utaf ett ljus utan ifrån en nattlampa. Och skulle hon också få veta, att ni varit i trädgården jemte mig, så kan hon ej säga någonting derom; det kan ej kompromettera er; deremot hade det ej varit bra, om man sett er i sällskap med honom. Hvila er, mitt barn !l