Dagens Nyheter – 30 november 1865, sida 2

orörlig och hennes korta och afbrutna andedräigt var det enda, som utvisade att hon lefde. — Emelie, sade han, sansa dig; det är jag, som talar till dig, jag, som älskar dig, som du trott förlorad, som har trotsat allt för att äterse dig och fly bort med dig! Derpäå tryckte han henne ånyo till sitt bröst och tillade: Emelie, jag har så mycket att säga dig! O, om min ovintade återkomst är cen glädje, som öfvergaår dina krafter, huru mycket lidande måste icke då skiljsmessan hafva förorsakat dig! Stackars barn! Förut, då jag irrade omkring utan att veta något om dig, bäfvade jag vid tanken på, att minnet af mig skulle utplånas ur ditt hjerta, och ännu då jag i morgse beträdde denna jord, fruktade jag mindre för att blifva upptäckt, än för att finna dig otrogen. Hvad jag varit orättvis! Måhända har jag älskat dig mindre, än du mig. Jag var för dig allt, och jag har lätit andra önskningar uppstiga i min själ! Jag har delat mitt lif mellan kärleken till dig och drömmen om rykte och ära! Men nu är jag din för evigt. Numera är Frankrike för mig af intet värde, då vi ej kunna lefva tillsammans här. O! svara mig... säg, att du är min!... Jag har strött ut penningar för att nalkas dig; med guld har jag bestuckit dem, som lofvat att utlemna mitt hufvud. Nu i natt skola tvenne män, som äro mina ifrigaste förföljare och mina fiender mest tillgifna vänta på mig här i skogen och föra mig till stranden . . . Säg blott att du vill följa mig. Du tiger... du svarar mig icke!... O, min Gud, tag hälften af min själ, blott hon vaknar till lif! (Forts.)