Dagens Nyheter – 30 november 1865, sida 2

— Men medan hans förföljare spana efter honom i trakten häromkring, kan han tacka mig för att uu vara 1 säkerhet. I daggryningen kom han hit, och jag har gömt honom uti en ötvergifven del af det gamla arrendatorsbostället. Jag ville underrätta er derom, men det har varit mig omöjligt att träffa er. — Men hvem är då denne landsförviste, Martha? Du har ej sagt mig hans nunn! — Har ditt hjerta ej gissat det? ropade nu en röst, och i samma ögonblick såg hon en man kasta sig till hennes fötter. — Vernon! — Ja, det är jag, Emelie! — Vernon! upprepade den unga flickan med en ton, hvaruti glädje och rädsla blandade sig, och blef orörligt stående framför den knäfallne, som sökte sluta henne i sina armar; med begge händerna gjorde hon en afvärjande åtbörd, liksom hon ej vågat tro hvad hennes ögon sågo, och hennes öron hörde. Vernon! du älskar mig således ännu? — Har du kunnat tvifla derpå? Han steg upp och tog den darrande flickan uti sina armar. Hon lät hufvudet sjunka mot hans bröst och sade med svag stämma: — Det är för mycket! Jag mår illa! — Jag lemnar er, sade Martha, för att vaka öfver er. Var försigtiga och tala sakta; jag kommer straxt tillbaka. Emelie hade svimnat. Vernon tog några steg framåt och nedlade henne på en gräsbänk. Derefter satte han sig bredvid henne och lindande sin ena arm omkring hennes lif för att bättre stödja henne, sökte han med den andra handen uppvärma hennes iskalla händer. Hon förblet