Dagens Nyheter – 30 november 1865, sida 2

hvarken räddat fadrens Hf eller sonens lycka. Jag gilver den åt den maka, jag imför Gud valt, ej för att aflägsna olyckan utan för att gifva dig ett minne af min kärlek och mina löften.., Lika förtröstansfull och lättrogen som hans moder, har jag uti detta halsband sett en borgen för en ljusare framtid; jag förlänade dessa perlor ett öfvernaturligt språk och lät dem, då sinnet behöfde frid, understundom tala, säsom då andra menniskor rådfråga blommor genom att afplocka deras blad. Hvarför har du bedragit mig? Hvarföre svarade du att han älskade mig? Jag borde kasta dig längt bort ifrån detta hjerta, mot hvilket du alltid hvilat, och dock kunna hvarken mina händer eller ögon slita sig från dig, och — jag mäste rodna — mot min vilja söka dig ännu mina läppar; mottag derföre min sista kyss och må i en framtid åsynen af dig blott påminna mig om hans falskhet. Någon hördes niärma sig, hon stod hastigt upp och ville förskräckt ila bort, då en hand hejdade henne. -— Blif ej rädd, mamsell Emelie, sade Martha. — Ack, är det du? utropade Emelie; gif mig din arm och låt oss gå hem, ty det börjar mörkna. — Just derföre beder jag er dröja en stund. Jag har länge nog gått och lurat efter ett tillfälle att träffa er ensam; nu omsider har er moster gåt. in till sig, och herr Remond, hvars bortgång jag afvaktat, såg jag efter en spatsertur i parken möta Bernard, i hvars sällskap han gick bort. Vet ni, af, att man hela dagen sökt efter en landsförvist? — Hvad säger du?