Dagens Nyheter – 30 november 1865, sida 2

— Har ni ingenting mera att tillägga? fråsade Remond. Det blir snart mörkt; önskar ni icke gå in till er moster? — Uppsök ni henne, min herre, och lät mig stanna här. Ifall ni får se Martha, så var god och skicka henne till mig; hou kan följa mig tillbaka. Mitt hufvud är brännande hett, aftonluften skall göra mig godt. Remond bugade sig och gick. — Det var nära att jag förrådt mig, när hon visade mig brefvet, sade han för sig sjelf, medan han aflägsnade sig. Men nu tillhör min hemlighet mig allena, och endast mitt samvete är domare öfver mina handlingar. Emelie skall blifva min. Då mamsell Richomme blifvit ensam, öfverlemnade hon sig helt och hållet åt sin smärta. Hon gaf sina tårar fritt lopp och kände sig derigenom mnägot lättad, derpå försjönk hon i ett sådant slapphetstillstånd, som följer på häfviga sinnesrörelser, och hvarunder kroppen synes ha förlorat sinnenas bruk och själen förmäågan att lida mera. Hon hade dragit ett perlhalsband fram ur barmen och fästade derpå sin blick. — Detta dyrbara halsband, som tilkhört hans mor, sade hon omsider, är det sista vedermilet al hans kärlek; han gaf mig det samma dag, han flydde. Göm det,, sade han till mig, säsom ett minne af en olycklig, som du kanske aldrig mera återser, men som alltid skall älska dig. Det är en familjeklenod, som en gång blifvit invigd af en prest, och min mor i sin gammaldags vidskeplighet hade fästat begreppet af en dygd vid hvar och en bland dessa dessa perlor. Men ack! dema valisman har