Dagens Nyheter – 30 november 1865, sida 1

hvad framtiden bär i sitt sköte, möjligen blir det mig aldrig förunnadt att kunna glömma honom ... Och det oaktadt, min herre, skall ni alltid stå vid min sida, sorgsen och hoppfull, utan att våga bedja om ett ord eller en blick... Nu är jag icke mera berättigad att säga till er: Gå bort, jag tillhör en annan, som mottagit mina löften, likasom jag mottagit hans,, men det bör vara mig tillåtet att behålla min frihet, då jag naturligtvis föredrar onyttiga tårar och cen smärta, för hvilken jag icke är skyldig att göra någon menniska räkning, framför tankar, som jag icke skulle våga Öppet uttala och en sorgbundenhet, som skulle störa ert lugn. Fråga mig icke om någonting, min herre, sålänge jag förblir tyst! När jag en gång talar till er, kan ni vara öfvertygad om min uppriktighet. — Jag skall vänta, sade Remond. — Ni skall göra ännu mera, återtog hon. Herr Vernon är landsflyktig, och då hans dom fallit, och han tillika varit mig otrogen, lärer han icke vidare komma tillbaka hit. Dessutom fängsla honom nya band på annat håll. Men skulle han detta oaktadt vara nog oförsigtig att visa sig här, skulle hans lif komma i fara... ni har anseende, inflytande... ni skulle kunna rädda honom ... O, glöm att han varit er rival och låt mig vara lugn för hans lif!... — Gud gifve, afbröt henne Remond, att han icke kommer hit. Men ni må fordra räkenskap af mig, om jag icke håller det löfte, jag nu ger er, att rädda hans lif. -— Tack, min herre, tack, ropade Emelie, i det hon sammanknäppte händerna.