Dagens Nyheter – 29 november 1865, sida 2

———— .— ——um — .0— 2 08 8QtlHD1ILLDL Nn läsa hans hjertas hemligheter; jag vill att han skall bli förlägen och förråda sig, så vida han är skyldig... O! säg icke att jag förnärmar honom genom att biskylla honom för låghet! Han älskar mig, och jag älskar icke honom; han har rättighet att vara svartsjuk. Mina ögon ha hastigt blifvit öppnade; jag ser, hvad jag aldrig förr har sett, jag förstår tusen saker, som jag hittills icke haft nägot begrepp om, och genom att öppna sig för tviflen har mitt hjerta förlorat sin oskuld. Brefvet, moster, brefvet! Jare sig fru Dercy icke kunde afslå sin systerdotters ifriga bön, eller hon ansåg Remond mer in väl kunna bestå profvet, nog af, hon lemnade brefvet till Emelie; denna vek det genast tillsamman och gömde det i sin ena hand. Derefter påtog hon sig en lugn min och helsade på Paul Remond. — Hvad är på färde, min vän? frågade fru Dercy honom. En patrull passerade nyss förbi parkmuren. Fruktar man ett uppror? — Jag känner icke de farhågor, myndigheterna hysa, och de order, de i följd deraf utfärdat, svarade Remond. I morgse tillsade jag Bernard, denna trogne tjenare, som är mig likasom er oinskränkt tillgifven, att han skulle skaffa upplysningar; men jag har icke sett till honom sedan. — Vi räkna nu mera än någonsin på ert skydd, min herre, sade Emelie. (Forts.)