Dagens Nyheter – 29 november 1865, sida 2

finnes mycket hemlighetsfullt, som Gud allena känner. Mot detta bref, som anklagar honom, kan jag endast uppställa minnen och löften... Jag trodde icke på det onda, och nu har man i det närmaste ötverbevisat mig om ctt lågt förräderi, jag hade blott ett hopp, och några ord ha varit tillräckliga att nästan utplåna detta... kanske allt är förtal. — Förtal, säger du! Jag hoppas du icke misstänker mig att ha förralskat brefvet? — 0, nej! Jag är längt ifrån att hysa en sådan tanke! Men om man för att tillintetgöra en olycklig bedragit både er och mig? — Åh! Emelie, jag måste rodna på dina vägnar, sade fru Dercy. Hvem skulle ha velat skrifva brefvet i en så elak afsigt? Vågar du namnge någon? — Nej, moster; men jag vill göra hvad som är bättre, ropade Emelie, hvilken tyckts få en plötslig imgifvelse, då hon blifvit varse en herre, som närmade sig i allen. Ar ni den enda, som känner innehållet af detta bref? — Ja. — Kan ni svära derpå? — Jag svär det. — Ge mig brefvet! — Hvad skall du göra med det? — Ge mig det, moster, och låt mig vara ensam med den, som kommer. Jag vill pröfva honom, och jag har rättighet dertill, då det gäller mitt lif, min lycka... Men jag ber er, icke ett ord, icke en blick, icke ett tecken, som på något sätt kan upplysa och varna honom! Han måste oförberedd läsa detta bref i min närvaro, medan jag i hans ansigte söker