Dagens Nyheter – 29 november 1865, sida 1

EEE ANSER I yttre egenskaper, hvaraf ungdomen vid första ögonkastet intages, så hade han icke heller något motbjudande i sitt utseende eller sätt. Men Emelies hjerta var icke mera fritt; med en hemlig förskräckelse hade hon sett denne man utan hopp om genkärlek fortfarande gifva näring åt den passion, som rasade i hans inre. Han var städse tystlåten, mörk och allvarlig; i stället för att söka behaga henne var han tråkig. Hon hade aldrig hört honom beklaga sig, han hade aldrig bönfallit om ett vänligt ord eller en mindre likgiltig blick; han följde henne som en skugga, tyst och kall, besluten att afvakta hvad tiden eller slumpen kuude komma att göra för hans önskningars uppfyllelse. Emelies belägenhet blef för hvarje dag alltmera hopplös; hennes mod svigtade; hon kände att den ödesdigra ring, som slöt sig omkring henne, för hvarje dag blef allt trängre och trängre, och att det ögonblick var nära, då hon icke utan att uppenbart sätta sig emot sin välgörarinnas bestämdt uttalade vilja kunde afvärja den olycka, som hotade henne. Hon egde intet moraliskt stöd; icke den minsta underrättelse hade hon erhållit från Vernon. Genom hennes drömmerier i ensamheten och den ständiga fruktan, hvaraf hon plågades, hade hennes inbillning nått den högsta grad af spänning. Ej underligt då, att hon vid fru Dercys anspelningar genast tänkte sig möjligheten af den största olycka, och att hon icke förmådde återhålla detta ångestfulla utrop: — Han är död! — Stig upp Emelie och hör mig, sade fru Dercy, du har troget bevarat hans minne och ännu i denna stund hyser du för honom samSEUSREDEUNIRSREIRIEUNNN